Snart 30 alltså...

Det är märkligt... Sedan dagen jag fyllde 25 har folk påpekat att jag snart är 30, och oavsett hur avlägset det stora 30-stupet än må kännas så kommer det onekligen närmre.
Åldersnojan lyser med sin frånvaro.
Ett år kvar. Eller jaahh..... 11 månader i alla fall. Ingen panik.
Varför stressa? Varför jämföra sig med andra?

"30?? Ska man inte vara pappa då?" Och helst ha ett jobb med feting-lön?
Tjaaa... Vad säger man...??
Vännen T är nybliven pappa. Stort!! Ingen press. Ingen stress. En förbannad
längtan efter att oxå få bli pappa då? Det är nog närmre sanningen.
Det kommer. Ingen press. Undvik fokus på ålder.
Intala sig att det är ok för oss 70-talister att vara lite sena. Vi har ju så
mycket att göra.
Men slutar jag upp som många andra i den här staden, det vill säga över 35 med
student-overall och en påtaglig motvilja mot att bli vuxen, så skjut mig.

Vill vara vuxen. Vill förbli ung. Kan jag inte vara både och?
Klart jag kan...
Älsklingen och jag har redan bestämt att det ska flyttas ihop, och barn är inte
många år framåt i tiden. Vuxenpoängen hägrar. Kanske kan jag bli vuxen även
i andras ögon medan jag fortfarande känner mig ung?
Paradoxalt. Ingen press. Ingen stress. Jag är fortfarande ung.



Har pecis meckat ihop 2 pizzor. Hemmagjorda. Inte alls lika gott som köpe-pizza och
betydligt dyrare, men ändå känner man sig sällsamt nöjd och duktig efteråt.
Inte lika nöjd när jag ser traven med disk dock. Skit samma. Det är ju fotbolls-VM
och Brassarnas finlir kan ju inte vänta. Det kan disken.
Snart 30, och fortfarande kan jag inte genomskåda mina egna halvtaskiga
och nästintill lögnaktiga argument för att rättfärdiga den egna latheten.
Vart är världen på väg???