Att springa längre än en mil visade sig vara ganska lätt, men samtidigt väldigt påfrestande för knän och fötter. På jobbet skulle vi säkert kunna hålla på och trissa varandra till ohyggliga sträckor, vilket självklart skulle medföra ännu större påfrestningar för mina stackars knän. Men för den sakens skull kan man ju inte heller bara låta utvecklingen stagnera. Man vill ju vidare. Och vad blir då nästa steg? Jo, att fortsätta springa, begränsa sträckan till en mil, och försöka förbättra tiden så mycket som möjligt. Det blev gårdagens uppdrag. "Sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna" tänkte jag och bestämde mig för att springa 10 kilometer på under 45 minuter.
Snacka om hybris!!
Det finns något som kallas för att disponera ett lopp. Vis av erfarenhet kan jag säga att det INTE är synonymt med att rusa allt vad man kan, bara för att 2,5 kilometer senare upptäcka att krafterna är slut och på ren illvilja löpa 2,5 kilometer till.
Rekordförsök: springa en mil under 45 minuter.
Resultat: Halvdöd och fick avbryta efter 5 km.
Lärdom: Nästa gång kanske det lyckas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar